Makt, underlåtenhetsmakt och maktlöshet

Att vara ung i dag är inte lätt som de flesta av oss förstår. Att vara ung, ha en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning, inte ha en fullföljd skolgång, vara hemlös, ha missbruksproblem samt vara utsatt för social"tjänstens" underlåtenhet - DET mina vänner kräver sin man. Att inte duka under med detta i bagaget torde innebära att man är stålmannen.

En ung man (knappt 20 år fyllda), hemlös och med missbruksproblematik, söker hjälp av de som ska tjäna oss medborgare i tider då vi inte klarar av livet själva. Han ber om hjälp med att få ett anständigt tak över huvudet och hjälp mot sitt missbruk. Han blir då erbjuden ett härbärge för vuxna med grava missbruksproblem. Han har dåliga erfarenheter sedan tidig tonårstid av behandlingshem - denna form av behandling klarar han ej av. Därför ansöker han om plats i ett förstärkt familjehem där man har kunskap om både missbruk och neuropsykiatrisk problematik.

Av någon outgrundlig anledning så tar man inte tillvara på denne unge mans kompetens att avgöra vad som fungerar eller inte. Inte heller bryr man sig om det tungt vägande skälet att han är mycket motiverad till familjehemsvård. I stället bestämmer socialtjänsten sig för att "erbjuda" pojken att åka frivilligt, eller under tvång (LVM) till ett stort behandlingshem i Norrland. Denna "frivilliga" vård varade i c.a. 1 vecka, sedan klarade han inte mer.

Då väljer socialtjänsten istället att inte göra någonting! Denna underlåtenhetsmakt ger så småningom konsekvenser som självmordsförsök genom överdos och inläggning på psykiatrisk låst avdelning (tvångsvård). Man väntar så länge med att hjälpa denna unga människa att han håller på att duka under. När man sedan väljer att "hjälpa" honom är det med tvångsvård enligt LVM på institution.

Den unge mannens önskan om att bli lyssnad på kvarstår och han överklagar socialtjänstens avslag på ansökan om en plats i det förstärkta familjehemmet (som för övrigt har samma struktur som ett behandlingshem, men utan de negativa delarna med att samla många med samma problematik på ett och samma ställe). Denna överklagan har han ännu inte fått något svar på - trots att den lämnades in första kvartalet detta år.

Om man bortser ifrån det mänskliga lidande allt detta har orsakat - både för den unge mannen och hans familj/närstående, så bör man även se det ur en skatteekonomisk synvinkel. I detta ekonomiska kristillstånd Sverige befinner sig i väljer socialtjänsten att skicka denna hjälpsökande unge man till en SIS institution där vi talar om helt andra dygnsavgifter än i familjehemsvård! Där ska han vara placerad i c.a 180 dygn. Vi pratar om långt över en halv miljon kronor! För en vård som i stället borde kallas förvaring och som bryter ner honom psykiskt! Socialtjänsten har nu haft sex månader på sig att planera vad som ska ske efter institutionsvistelsen, men de lyckas inte åstadkomma någonting! Den unge mannen skrivs ut rakt ut i hemlöshet, sysslolöshet och fylla. Det kan man knappast kalla välanvända skattemedel.

En journalist intresserar sig för "fallet" och skriver till enhetschefen på socialkontoret och VIPS blir den unge mannen uppringd av sin socialsekreterare och får frågan om han fortfarande vill till det där familjehemmet. Är det inte fantastiskt och fullkomligt vidrigt?! Det verkar nu som om han äntligen blivit tagen på allvar och lyssnad till - eller i alla fall drog man öronen åt sig när media krävde svar. Sorgligt nog är denne pojk inte ensam om vår bristnade socialtjänst. Han har ändå haft turen att ha ett engagerat nätverk kring sig och en journalist som genom sitt yrke kunde ge honom lite makt över sitt liv. Detta är inte alla om givet...