Bryt ihop och kom igen

Jag har inte skrivit så personligt här tidigare, men tänker bryta det nu. Så jag lyfter ett varningens finger åt er som kanske är känsliga mot denna typ av blogg. Ni bör lämna bloggen nu... Egentligen skriver jag detta mest för mig själv, kanske i självterapisyfte, men tar risken att det kan komma att läsas av en eller annan vilsen medmänniska.



I 19 års tid har jag mer eller mindre levt under psykisk press. Det där "mer" började för åtta år sedan. Att ha en son med neuropsykiatrisk funktionsnedsättning är mao icke en dans på rosor. Det är ju förstås ingen dans på rosor att vara den som har detta funktionshinder heller, men det är en annan historia som gör sig bäst av att berättas av någon annan.



Jag tänker inte gå in på detaljer, men dessa år har präglats av rymningar (som vid ett tillfälle varade i fem veckor när sonen var 14 år), test av droger och alkohol, många nätters letande i både när- och fjärrområde, konstant störd sömn eftersom jag tyckte mig höra honom komma hem med jämna och ojämna mellanrum. Oräkneliga samtal till Polisen om "försvunnen son" (dessa samtal i sig var fruktansvärda eftersom bemötandet ofta var riktigt illa), många samtal från Polisen, oräkneliga samtal till och besök hos socialtjänsten osv. osv.



Någonstans mitt i allt detta flyttade min yngsta dotter hem igen efter att ha bott hos sin pappa i fyra år. Denna flytt föregicks av fyra års kämpande och lidande... Men eftersom pappan inte klarade av att hon ville bo hos mig och vi fick rätt i rätten, sa han upp bekantskapen med sitt barn... Detta fick ju givetvis mycket stora konsekvenser. Inte heller här tänker jag gå in på detaljer, men det resulterade i att hon började få problem i skolan, fick ångestattacker (vilket i sin tur ledde till att hon skadade sig själv fysiskt), år av depression med otaliga besök på BUP och hos socialtjänsten, utsmygningar på nätterna med stulen alkohol, mm. mm. När adrenalinet ändå var på topp påbörjade jag en 3,5 årig högskoleutbildning som jag på något oförklarligt vis slutförde med gott resultat. Jag har varit en stark och "duktig" mamma/människa.



Sonen har vandrat från LVU, sedan SoL och LVM till att nu slussats ut till ett familjehem och det börjar ordna upp sig riktigt bra för honom. Inom en snar framtid flyttar han till egen lägenhet.

Det har också lugnat ner sig med dottern - även om vi har lång väg kvar att gå.



Nu borde jag ju äntligen kunna slappna av och njuta av livet - eller??? Nej nu har jag blivit varse hur överbelastad jag egentligen är: jag har tappat en hel del hår och av det som är kvar är mycket grått, jag har ingen ork till någonting (har tappat gnistan liksom), någon gång ibland känner jag av något som förmodligen skulle kunna vara ångest (i mild form dock, men icke att för ty) osv. osv. Vid det minsta som påminner om tidigare situationer sätter nu min reptilhjärna igång direkt och jag får "panik" (kanske inte i ordets rätta bemärkelse, men ändå). Jag känner mig inte alls lika stark och "duktig" nu som när det var som värst...
Som en parentes kan man ju fundera på hur jag har klarat av att arbeta heltid i ett yrke där jag använder mig själv som redskap, men att få gå till jobbet har varit min räddning.

Jag känner att jag håller ihop mig med sköra trådar och tänker: När ska jag falla samman? Jag tror jag måste göra det förr eller senare för att kunna gå vidare. Det är bara inte riktigt läge för det än. Jag får vänta tills yngsta flyttar hemifrån (eller iaf kan stå på egna ben). Under tiden håller jag garden uppe - vad annat kan man göra?

Vart har de omhändertagnas biologiska föräldrar tagit vägen?

Att barn omhändertas av samhället kan i många fall vara av nöden tvunget. I de bästa av världar sker detta omhändertagande på ett professionellt sätt. Jag utgår ifrån att de flesta socialarbetare arbetar med denna typ av samhällstjänst för att de har ett genuint intresse för människor. Men hur kan det komma sig att vi inte kommit längre? Allt för ofta är det ekonomin som styr och fokus på männikors bästa kommer i sista hand.



Den stora statliga vanvårdsutredingen som pågår nu sätter strålkastarna på samhällets misslyckade insatser. Inte mycket har dock framkommit om hur de ska lyckas i framtiden. En mycket viktig aspekt som jag saknar i debatten är vikten av de biologiska föräldrarnas roll. INGET nämns om bristen på stöd till dem. Utgångspunkten är ju att barnen i största möjliga mån ska återförenas med sina biologiska föräldrar, men min erfarenheter och uppfattning är att dessa i stort sätt inte får något som helst stöd ifrån samhället.



Som en vän till mig sa - det finns inte ens en benämning för en förälder med omhändertagna barn. Det finns fosterföräldrar och fosterbarn - eller som det nu så omskrivet heter - familjehemsföräldrar och familjehemsbarn (eller objektifieringen "familjehemsplacerad").

Barnen får i bästa fall professionellt stöd och familjehemmet får handledning - eller åtminstone hoppas jag att det alltid är så, men som sagt, vilket stöd får de biologiska föräldrarna?



Jag vet inte om det kanske är skillnad om barnen blivit frivilligplacerade (enl. SoL) eller tvångsomhändertagna (enl. LVU). Får "tvångsomhändertagna-föräldrarna" mer stöd?

Min önskan är i alla fall att det skapas debatt. Har du erfarenhet av detta? Kommentera gärna!

Homo Sapiens...

Homo Sapiens

Nattens timmar känns oändligt långa, men ändå för få. Tankarna flyter fram och ihop.
Hur ska man få någon reda i allt när man simmar mellan torra land och djupa hav?
Ena stunden är man ett med sanningen, andra har man tappat bort sig i den djupa skogens dimmor.
I månens sken är jag både stark och stolt, ensam och utlämnad – allt i en salig röra.
Var går gränsen för Mitt Väsen och var tar Det Andra vid? Vad är Det Andra – det som oförhappandes smyger fram när jag minst anar det? Det som sätter sig på mitt bröst och gör det tungt att andas. Det där Andra, som inte är Jag, visar sitt fula tryne när jag minst anar det, men kanske är jag ändå redo? Om jag inte vore beredd hade jag annars kunnat befinna mig här och nu? Fortfarande upprättstående – som en Homo Sapiens...

Vänner kommer och går

Jag har funderat en hel del på det här med vänner. I takt med att livet förändras - man blir äldre, man flyttar och kanske skiljer sig - kommer och går vännerna - gamla, försvunna ersätts i bästa fall av nya. Men ju äldre jag blivit, desto svårare har jag funnit det att hitta nya naturliga sociala kontaktytor. Det var lättare när barnen var små - då fanns flera olika ställen att mötas på. När barnen blivit tonåringar och behovet av stöd och förståelse kanske är som störst känner i alla fall jag mig ganska ensam. Tänk om det funnits en motsvarighet till Öppen förskola för oss tonårsmammor!

Men det är kanske så att när man är på väg in i yngre medelåldern, då har man redan de vänner man mäktar (hinner) med. Det kräver ju tid och engagemang att bygga upp nya förhållanden och att sedan bibehålla dem. Arbetar man tar det tid och kraft, samtidigt som du kanske har en familj (hur liten eller stor den nu är) som kräver sitt.

Om jag hade vetat hur man startar och lyckas locka folk till en community skulle jag gärna vilja bygga upp en sådan på nätet... Den skulle vända sig enbart till vuxna (30+), par eller ensamstående, som söker nya vänner (alltså ingen ny dating-site). Om någon läser det här och har tips så dela gärna med dig!