Bostadsbrist - ett ironiskt kåseri

Det pratas om att ca 3000 människor i Göteborsområdet saknar bostad. Det finns väl ingen som kan tycka att det är ok, men ändå överklagas nya bostadsbyggen. Joo... det är väl bra med nya lägenheter, bara ni bygger någon annanstans. För hur skulle väl jag kunna dela min närmiljö med fler människor? Luften jag fyller mina lungor med kanske inte skulle räcka till? Kanske får jag stå en minut extra i närbutikskön. Och tänk, bara tänk, hur jobbigt det skulle vara att behöva hälsa på fler människor. Och vad ÄR det egentligen för människor som inte har en bostad? Det måste ju vara fel på dem och inte passar sådana i närheten av mig! Förresten - varför skulle nu sådana konstiga människor som inte har bostad få helt flång nya lägenheter när jag, som bott hos samma hyresvärd i åratal utan att få renoverat, får hålla tillgodo med mögel i badrummet, solkiga tapeter och ett kök som borde pensionerats för länge sedan? Nä, vi som är "gamla på gatan" borde i så fall erbjudas dessa nya lägenheter, så kan de andra (som faktiskt får skylla sig själva för att de är felaktiga och inte har skaffat sig en bostad) få rivningslägenheter! Eller så kan de väl tryckas i hop i förorterna - där det inte märks med några fler hit eller dit...
Jaaa, är inte jag själv viktigast? Sköt mig själv och skit i andra.... Eller?

I dag får en stå till svars i alla fall...

Senaste tiden har man kunnat läsa en hel del om Tommy - den 24-årige unge mannen som så desperat behövde tas om hand av samhället då han själv inte kunde. I dag föll domen för den socialtjänsteman som hade det yttersta ansvaret att se till så att socialtjänstlagen användes på rätt sätt. Jag undarar om han kan sova gott om nätterna - Tommy dog ju faktiskt p.g.a. att inget gjordes!

Det är inte utan att jag drar paralleller med pojken i föregående inlägg. Fast det där är tvärt om... När det gällde Tommy behövdes tvångsvård och när det gäller den andra pojken är det tvärt om - han har hela tiden (hur det är nu vet jag dock ej) varit på det klara med att han behövt hjälp och också eftersökt den, men där väljer socialtjänsten bort det frivilliga och väntar tills tvångsvård är enda alternativet...

Vad kan man säga?