Vart har de omhändertagnas biologiska föräldrar tagit vägen?

Att barn omhändertas av samhället kan i många fall vara av nöden tvunget. I de bästa av världar sker detta omhändertagande på ett professionellt sätt. Jag utgår ifrån att de flesta socialarbetare arbetar med denna typ av samhällstjänst för att de har ett genuint intresse för människor. Men hur kan det komma sig att vi inte kommit längre? Allt för ofta är det ekonomin som styr och fokus på männikors bästa kommer i sista hand.



Den stora statliga vanvårdsutredingen som pågår nu sätter strålkastarna på samhällets misslyckade insatser. Inte mycket har dock framkommit om hur de ska lyckas i framtiden. En mycket viktig aspekt som jag saknar i debatten är vikten av de biologiska föräldrarnas roll. INGET nämns om bristen på stöd till dem. Utgångspunkten är ju att barnen i största möjliga mån ska återförenas med sina biologiska föräldrar, men min erfarenheter och uppfattning är att dessa i stort sätt inte får något som helst stöd ifrån samhället.



Som en vän till mig sa - det finns inte ens en benämning för en förälder med omhändertagna barn. Det finns fosterföräldrar och fosterbarn - eller som det nu så omskrivet heter - familjehemsföräldrar och familjehemsbarn (eller objektifieringen "familjehemsplacerad").

Barnen får i bästa fall professionellt stöd och familjehemmet får handledning - eller åtminstone hoppas jag att det alltid är så, men som sagt, vilket stöd får de biologiska föräldrarna?



Jag vet inte om det kanske är skillnad om barnen blivit frivilligplacerade (enl. SoL) eller tvångsomhändertagna (enl. LVU). Får "tvångsomhändertagna-föräldrarna" mer stöd?

Min önskan är i alla fall att det skapas debatt. Har du erfarenhet av detta? Kommentera gärna!