Bostadsbrist - ett ironiskt kåseri

Det pratas om att ca 3000 människor i Göteborsområdet saknar bostad. Det finns väl ingen som kan tycka att det är ok, men ändå överklagas nya bostadsbyggen. Joo... det är väl bra med nya lägenheter, bara ni bygger någon annanstans. För hur skulle väl jag kunna dela min närmiljö med fler människor? Luften jag fyller mina lungor med kanske inte skulle räcka till? Kanske får jag stå en minut extra i närbutikskön. Och tänk, bara tänk, hur jobbigt det skulle vara att behöva hälsa på fler människor. Och vad ÄR det egentligen för människor som inte har en bostad? Det måste ju vara fel på dem och inte passar sådana i närheten av mig! Förresten - varför skulle nu sådana konstiga människor som inte har bostad få helt flång nya lägenheter när jag, som bott hos samma hyresvärd i åratal utan att få renoverat, får hålla tillgodo med mögel i badrummet, solkiga tapeter och ett kök som borde pensionerats för länge sedan? Nä, vi som är "gamla på gatan" borde i så fall erbjudas dessa nya lägenheter, så kan de andra (som faktiskt får skylla sig själva för att de är felaktiga och inte har skaffat sig en bostad) få rivningslägenheter! Eller så kan de väl tryckas i hop i förorterna - där det inte märks med några fler hit eller dit...
Jaaa, är inte jag själv viktigast? Sköt mig själv och skit i andra.... Eller?

I dag får en stå till svars i alla fall...

Senaste tiden har man kunnat läsa en hel del om Tommy - den 24-årige unge mannen som så desperat behövde tas om hand av samhället då han själv inte kunde. I dag föll domen för den socialtjänsteman som hade det yttersta ansvaret att se till så att socialtjänstlagen användes på rätt sätt. Jag undarar om han kan sova gott om nätterna - Tommy dog ju faktiskt p.g.a. att inget gjordes!

Det är inte utan att jag drar paralleller med pojken i föregående inlägg. Fast det där är tvärt om... När det gällde Tommy behövdes tvångsvård och när det gäller den andra pojken är det tvärt om - han har hela tiden (hur det är nu vet jag dock ej) varit på det klara med att han behövt hjälp och också eftersökt den, men där väljer socialtjänsten bort det frivilliga och väntar tills tvångsvård är enda alternativet...

Vad kan man säga?

Makt, underlåtenhetsmakt och maktlöshet

Att vara ung i dag är inte lätt som de flesta av oss förstår. Att vara ung, ha en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning, inte ha en fullföljd skolgång, vara hemlös, ha missbruksproblem samt vara utsatt för social"tjänstens" underlåtenhet - DET mina vänner kräver sin man. Att inte duka under med detta i bagaget torde innebära att man är stålmannen.

En ung man (knappt 20 år fyllda), hemlös och med missbruksproblematik, söker hjälp av de som ska tjäna oss medborgare i tider då vi inte klarar av livet själva. Han ber om hjälp med att få ett anständigt tak över huvudet och hjälp mot sitt missbruk. Han blir då erbjuden ett härbärge för vuxna med grava missbruksproblem. Han har dåliga erfarenheter sedan tidig tonårstid av behandlingshem - denna form av behandling klarar han ej av. Därför ansöker han om plats i ett förstärkt familjehem där man har kunskap om både missbruk och neuropsykiatrisk problematik.

Av någon outgrundlig anledning så tar man inte tillvara på denne unge mans kompetens att avgöra vad som fungerar eller inte. Inte heller bryr man sig om det tungt vägande skälet att han är mycket motiverad till familjehemsvård. I stället bestämmer socialtjänsten sig för att "erbjuda" pojken att åka frivilligt, eller under tvång (LVM) till ett stort behandlingshem i Norrland. Denna "frivilliga" vård varade i c.a. 1 vecka, sedan klarade han inte mer.

Då väljer socialtjänsten istället att inte göra någonting! Denna underlåtenhetsmakt ger så småningom konsekvenser som självmordsförsök genom överdos och inläggning på psykiatrisk låst avdelning (tvångsvård). Man väntar så länge med att hjälpa denna unga människa att han håller på att duka under. När man sedan väljer att "hjälpa" honom är det med tvångsvård enligt LVM på institution.

Den unge mannens önskan om att bli lyssnad på kvarstår och han överklagar socialtjänstens avslag på ansökan om en plats i det förstärkta familjehemmet (som för övrigt har samma struktur som ett behandlingshem, men utan de negativa delarna med att samla många med samma problematik på ett och samma ställe). Denna överklagan har han ännu inte fått något svar på - trots att den lämnades in första kvartalet detta år.

Om man bortser ifrån det mänskliga lidande allt detta har orsakat - både för den unge mannen och hans familj/närstående, så bör man även se det ur en skatteekonomisk synvinkel. I detta ekonomiska kristillstånd Sverige befinner sig i väljer socialtjänsten att skicka denna hjälpsökande unge man till en SIS institution där vi talar om helt andra dygnsavgifter än i familjehemsvård! Där ska han vara placerad i c.a 180 dygn. Vi pratar om långt över en halv miljon kronor! För en vård som i stället borde kallas förvaring och som bryter ner honom psykiskt! Socialtjänsten har nu haft sex månader på sig att planera vad som ska ske efter institutionsvistelsen, men de lyckas inte åstadkomma någonting! Den unge mannen skrivs ut rakt ut i hemlöshet, sysslolöshet och fylla. Det kan man knappast kalla välanvända skattemedel.

En journalist intresserar sig för "fallet" och skriver till enhetschefen på socialkontoret och VIPS blir den unge mannen uppringd av sin socialsekreterare och får frågan om han fortfarande vill till det där familjehemmet. Är det inte fantastiskt och fullkomligt vidrigt?! Det verkar nu som om han äntligen blivit tagen på allvar och lyssnad till - eller i alla fall drog man öronen åt sig när media krävde svar. Sorgligt nog är denne pojk inte ensam om vår bristnade socialtjänst. Han har ändå haft turen att ha ett engagerat nätverk kring sig och en journalist som genom sitt yrke kunde ge honom lite makt över sitt liv. Detta är inte alla om givet...

Ofrivilligt utvandrad

Idag berättade en klient för mig om ytterligare ett moment 22; I samband med att lägenheten klienten bodde i brann ner blev han bostadslös. Han flyttade runt bland välvilliga bekanta utan att skriva sig någonstans (eftersom han inte hade någon fast adress). En dag skulle han skaffa sig en legitimation varvid han kontaktade Skatteverket för att få ett personbevis. Deras svar var då att han står som utvandrad i registren och måste således invandra först. För detta krävs dock en legitimation............. Ja vad ska man säga? Inte ens att säga att man hade tur med vädret vore adekvat....

I Dagens eko idag berättades om en 82-årig man som efter ett rån blivit av med sin legetimation och eftersom han inte hade några anhöriga i livet kunde han ej skaffa någon ny.
Detta låter som någonting väldigt udda och konstigt - och det är det ju egentligen - men vardag för så många människor.
I mitt arbete med hemlösa och/eller missbrukare och/eller psykist sjuka möter jag detta problem dagligen. Ett moment 22 så måste få sin lösning. Hur ska människor kunna börja ta ansvar för sitt liv när vårt välfärdssystem sätter käppar i hjulen?

Moment 22

De människor jag möter i mitt arbete är alla bostadslösa, de flesta missbrukar den ena eller andra drogen (eller alla droger de kommer över) och en stor del av dem har av förklarliga skäl också psykiska problem. En och annan tröttnar så pass mycket på detta ovärdiga liv att de funderar lite djupare på att ta sig ur det. Hur ska man då kunna hålla sig drogfri på ett lågtröskelboende? Där grannarna gärna förser dig med allt du kan tänkas vilja ha (men nu inte vill ha)... Du kan inte få någon annan stans att bo förrän du är drogfri (jodå det finns vissa ställen som inte kräver absolut drogfrihet, men oftast är köerna då flera år) och drogfri är svårt, om än omöjligt, att bli under sådanan omständigheter...

En grå och regning lördag

Dagen har spenderats i slöhetens tecken. Jag har legat länge, har gett mig själv öronakupunktur, läst om healing och tittat på lägenheter i stan. Vad mer kan man begära av en ledig dag? Jag har förresten också motstått frestelsen att käka pizza idag och det är väl i alla fall något att vara stolt över?

Att ta de första stapplande stegen in i bloggens värd är helt klart ett stort steg, om inte för mänskligheten så i alla fall för mig. Min förhoppning är att detta ska bli en levande plats att dryfta funderingar om samhälleliga rätt- och orättvisor, i stort och i smått . Eftersom jag arbetar med människor som befinner sig i en mycket utsatt social situation tänker jag ibland även låta dem göra sina röster hörda här. Att jag har valt att kalla min blogg för Social distorsion (distorsion - här i betydelsen att samhället inte alltid fungerar i samklang med dess invånare) beror på den erfarenhet jag har - direkt eller indirekt via mina klienter/brukare.
Välkomna att delta!