I globaliseringens namn

Globaliseringen för oss både närmre varandra och distanserar oss. Med det menar jag att vi genom media får "se" (medse inom citationstecken avser jag att det vi "ser", ser vi genom ett raster och att vi måste distansera oss för att kunna härbärgera alla intryck) så mycket elände och lidande. Globaliseringen har också öppnat upp för vårt resande och på så vis kan man säga att vi berikas. Men har dessa två (den ena mer negativ än den andra) "ting" fört oss närmare varandra? Har det bidragit till större förståelse för andra kulturer? Är det inte så att vi gärna åker på semester till fjärran länder och där tar vi det vi vill ha - sol, värme, underbara stränder och kryddoftande maträtter och tycker att befolkningen är så trevlig?

Men hur är det med förståelsen när dessa (och många fler obesökta "exotiska") människor flyr undan sitt elände och med hopp om ett bättre liv söker skydd och en fristad här hos oss? Är dessa människor lika exotiska i denna delen av världen? Har globaliseringen gjort oss mer ödmjuka, toleranta och förstående? Säkerligen i många fall, men jag vågar påstå att det också är precis tvärt om! Min ironiska tanke är; "här kommer dessa underliga, mörkhyade människor och invaderar vårt oförstörda land. Inte nog med det - de är analfabeter, lata av naturen, kriminella och hela dess existens går ut på att lura av oss våra surt inbetalda skattepengar i form av diverse bidrag".

Det är mig veterligen inte ofta vi matas med positiva blider av dessa människor. Det vi ser är de som på ett eller annat vis inte beter sig som vi anser anständigt. Vi bortser gärna ifrån att vi själva ofta inte är ett dugg bättre! Men av dem kan vi väl ändå kräva lite extra när vi nu tar emot dem med öppna armar?

Vad gör globaliseringen då med våra barn? Många är de barn och ungdomar som mår dåligt idag. Anledningarna till det är säkert väldigt många och vitt skilda ifrån varandra, men jag är övertygad om globaliseringens masshysteri får den stadigaste att vackla. Våra barn och ungdomar växer upp i ett rasistiskt stormväder. Vindarna blåser härs och tvärs - utan möjlighet till lä någonstans. Hur i hela friden ska de kunna förhålla sig till anorektiska idoler, tsunamins konsekvenser, svältens offer i tredje världen, föräldrars skilsmässor, mor- och farföräldrars bortgång, jämnåriga klasskamrater, andras och egna krav på sig? Hur ska de få ro att förhålla sig till sig själva i detta? Man kan inte mäta "illamående", men om vi drar det ett steg till - om man kan tänka sig att "våra" (vit mans) barn växer upp med alla dessa orosmoment blir det svårt att ens föreställa sig hur alla dessa barn och ungdomar som dessutom har ryckts upp ifrån dess invanda miljö, kanske flytt ifrån krig, mist nära och kära, har det i ett främmande land.

Kraven är höga på den enskilde individen - allt hänger på dig själv. Valen och vägarna är på en gång oändliga och få. För några är valen och möjligherna lätta och outtömliga. För många finns inga elelr få valmöjlighter. Det spelar ingen roll att vi ser ungefär lika dana ut, att vi har samma önskan om fred, kärlek och erkännande. Det är ändå skillnad!

Om vi ska få ett samhälle där vi inte bara lever avskild ifrån varandra måste vi se till att alla människor får känna sig behövda. Vi måste erkänna att vi är mer lika än olika. Om vi arbetar för att få alla människor att känna sig delaktiga skulle alla vinna på det. För att detta ska vara möjligt måste vårt politiska system modifieras. Vi kan inte ha en politik som missgynnar massor med människor - unga som inte kommer in på arbetsmarknaden, gamla som inte kan leva ett drägligt liv på sin pension, människor med annan etnisk bakgrund än svensk, kvinnor, homosexuella etc etc.

De, vars val och möjlighter inte känner några gränser, håller hårt i rodret, men vi (den stora massan) måste göra det vi kan för våra medsystrar och bröder. Vi som har det lite bättre får stödja de som är sämre lottade. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något - en klyscha kanske, men alla (i alla fall alla som bor i ett land med vårt klimat) vet vad som sker när man rullar en snöboll i snön! Som socialpedagog, kvinna, mamma, maka, heterosexuell etc, vill jag ändå tro på att det aldrig är kört!

Även om mina valmöjligheter inte på långa vägar är obegränsade, måste jag ständigt påminna mig omatt i relation till så många andra har jag det mycket bra. Och det är just relationen mellan männsikor som gör att vi känner gemenskap eller ej. Om vi inte ger varandra tillåtelse att vara de vi är, förnekar vi både oss själva och Den Andre och segrationen ökar. Därför måste relationsarbetet sättas i det främre rummet och kanske det gamla bibelordet "Gör mot andra så som du vill att de ska göra mot dig" (eller kanske snarare "Gör mot andra så som du tror att de vill bli behandlade") passar som avslutning på dessa tankar.

Att vända blad...

När en tjock, god bok närmar sig sitt slut är det inte utan att man sörjer. Man har följt huvudpersonerna under många år, så oavsett hur karaktärerna har utvecklats känns det konstigt att det tar slut. Man vet att man aldrig får "träffa" dem igen. Att mista det som varit och det som man trodde skulle komma innebär en sorg - i alla fall för mig. Och där står jag idag - med en sorg över det som varit och inte utvecklats som jag trott och arbetat för. Ett tretton år långt kapitel lider mot sitt slut. Jag känner mig mer ensam än någonsin...

När hjärtat blöder....

Hur ska man kunna härbärgera en familjetragedi när "familjen" inte är av blodsband? Hur ska man kunna förklara för omgivningen (och för sig själv) att man blir så starkt påverkad av en totalt overklig händelse?

Jag har en väldigt, väldigt nära vän som har mött osedvanligt många prövningar i livet. Vi har följt varandras med- och motgångar i snart två och ett halvt decennier... Jag trodde jag var härdad (ja, vi har haft många skiftande "motgångar" båda två), men det som nu visat sitt fula tryne är ofattbart.

Mitt hjärta blöder för min närmsta vän och hennes barn! Jag önskar att vi bodde närmre varandra så att jag kunde vara ett mer påtagligt stöd för henne. Du är som en syster för mig - därför river detta djupt i mitt innersta! Detta är något som händer andra - inte någon i ens närhet! Jag kan aldrig förstå till fullo hur detta känns för dig - jag kan bara gissa......

Jag är glad att du har din kraftkälla och jag hoppas verkligen att den hjälper dig igenom det här.

Jag älskar dig som en syster och gråter med dig som en sådan, men jag gläds också med dig för varje dag du tar ett steg framåt!

Med stor kärlek till min fina vän!

Nyårsbrus...

Idag var mitt yngsta barn hemma på en blixtvisit... Hon verkade ovanligt tillfreds och glad och vi skildes med ett hjärtligt "jag älskar dig". Vi hamnade senare i ett samtal via Internet om livsåskådning bl.a. och jag berättade om min syn på det.

Jag förnekar inte den Gud bibeln talar om, men jag har svårt att förlika med mig "honom" och skrifterna därom. Jag tror på att vi är på jorden av någon anledning. Livet här på jorden är en skola - vi ska lära oss att bli fullkomliga människor. Givetvis kan man diskutera vad som menas med fullkomlig, men jag tror att vi alla i djupet vet på ett ungefär i alla fall vad som avses. Efter vår fysiska död summerar vi vad vi uppnått och föds igen tills vi blir en del av fullkomligheten.

Jag började denna livsbana med att vara mamma till min egen mamma och avlöste det tidigt med att sätta egna barn till världen. Jag har inte haft den förebild och spegel man behöver för att växa som människa och sedermera mamma. Jag har hela tiden fått pröva mig fram och har gjort en mängd misstag och gör fortfarande - annars vore jag väl knappast människa. Jag har haft en mammaroll i många många år. Mitt yngsta barn testar sina egna vingar å det bestämdaste i dagsläget och jag försöker överleva och håller på att förlikas med en ny fas i mitt liv.

Jag brukar säga att en människa gör så gott hon kan, annars hade hon gjort mer/annat och det tror jag är sant så tillvida att man befinner sig på sin utvecklingsnivå just när man är där. Ansträngningen måste vara att vi försöker göra bättre - hela tiden! Men för att göra bättre behöver vi spegla oss i andra människor och då är det ju avgörande med vilka vi omger oss med.
Även om vi kan välja vilka vi umgås med under vårt jordeliv kan vi ju till synes inte välja (inte i denna fysiska värld i alla fall) vår födslofamilj. Vi har fått den familj vi behöver för att utvecklas! Där jag befinner mig just nu är utmaningen att verkligen lyssna på och ta lärdom av mina barn. Att inse att jag har kunskap om en hel del mer än vad de har, men att de samtidigt har en hel del att lära mig!

Jag har strävat efter att vara en så bra förälder att "ingen" skulle kunna ha något att klaga på. Jag har känt att min strävan inte alltid varit så konstruktiv, men jag har gjort det jag trott att samhället förväntat sig av mig - även då det har gått emot min magkänsla. Eftersom jag inte har haft någon förebild att spegla mig i har jag på vingliga ben följt lagar och regler. Jag har lyssnat på de som har socialtjänstlagen på sitt bord och därmed den sociala makten Någon gång har jag fått vägledning, men ofta har jag känt mig kränkt både när det gäller mig själv och mina barn. Nu mer har jag börjat lyssna noggrannare på mitt inre och kan faktiskt säga ifrån när någon inkräktar på min person och min kunskap som förälder.

Jag har fått släppa mer än jag önskar när det gäller insynen i mina barns liv, men å andra sidan... En av mina döttrar sa till mig en gång när jag var väldigt orolig för något av mina andra barn: "Hälften av det du oroar dig för kommer aldrig att ske, den andra hälften händer ändå...". Det brukar hjälpa mig att tänka på det - ibland iaf.... Å ena sidan längtar jag efter friheten att vara bara Jag, men å andra sidan så vad annat kan Jag än att vara mor???