I globaliseringens namn

Globaliseringen för oss både närmre varandra och distanserar oss. Med det menar jag att vi genom media får "se" (medse inom citationstecken avser jag att det vi "ser", ser vi genom ett raster och att vi måste distansera oss för att kunna härbärgera alla intryck) så mycket elände och lidande. Globaliseringen har också öppnat upp för vårt resande och på så vis kan man säga att vi berikas. Men har dessa två (den ena mer negativ än den andra) "ting" fört oss närmare varandra? Har det bidragit till större förståelse för andra kulturer? Är det inte så att vi gärna åker på semester till fjärran länder och där tar vi det vi vill ha - sol, värme, underbara stränder och kryddoftande maträtter och tycker att befolkningen är så trevlig?

Men hur är det med förståelsen när dessa (och många fler obesökta "exotiska") människor flyr undan sitt elände och med hopp om ett bättre liv söker skydd och en fristad här hos oss? Är dessa människor lika exotiska i denna delen av världen? Har globaliseringen gjort oss mer ödmjuka, toleranta och förstående? Säkerligen i många fall, men jag vågar påstå att det också är precis tvärt om! Min ironiska tanke är; "här kommer dessa underliga, mörkhyade människor och invaderar vårt oförstörda land. Inte nog med det - de är analfabeter, lata av naturen, kriminella och hela dess existens går ut på att lura av oss våra surt inbetalda skattepengar i form av diverse bidrag".

Det är mig veterligen inte ofta vi matas med positiva blider av dessa människor. Det vi ser är de som på ett eller annat vis inte beter sig som vi anser anständigt. Vi bortser gärna ifrån att vi själva ofta inte är ett dugg bättre! Men av dem kan vi väl ändå kräva lite extra när vi nu tar emot dem med öppna armar?

Vad gör globaliseringen då med våra barn? Många är de barn och ungdomar som mår dåligt idag. Anledningarna till det är säkert väldigt många och vitt skilda ifrån varandra, men jag är övertygad om globaliseringens masshysteri får den stadigaste att vackla. Våra barn och ungdomar växer upp i ett rasistiskt stormväder. Vindarna blåser härs och tvärs - utan möjlighet till lä någonstans. Hur i hela friden ska de kunna förhålla sig till anorektiska idoler, tsunamins konsekvenser, svältens offer i tredje världen, föräldrars skilsmässor, mor- och farföräldrars bortgång, jämnåriga klasskamrater, andras och egna krav på sig? Hur ska de få ro att förhålla sig till sig själva i detta? Man kan inte mäta "illamående", men om vi drar det ett steg till - om man kan tänka sig att "våra" (vit mans) barn växer upp med alla dessa orosmoment blir det svårt att ens föreställa sig hur alla dessa barn och ungdomar som dessutom har ryckts upp ifrån dess invanda miljö, kanske flytt ifrån krig, mist nära och kära, har det i ett främmande land.

Kraven är höga på den enskilde individen - allt hänger på dig själv. Valen och vägarna är på en gång oändliga och få. För några är valen och möjligherna lätta och outtömliga. För många finns inga elelr få valmöjlighter. Det spelar ingen roll att vi ser ungefär lika dana ut, att vi har samma önskan om fred, kärlek och erkännande. Det är ändå skillnad!

Om vi ska få ett samhälle där vi inte bara lever avskild ifrån varandra måste vi se till att alla människor får känna sig behövda. Vi måste erkänna att vi är mer lika än olika. Om vi arbetar för att få alla människor att känna sig delaktiga skulle alla vinna på det. För att detta ska vara möjligt måste vårt politiska system modifieras. Vi kan inte ha en politik som missgynnar massor med människor - unga som inte kommer in på arbetsmarknaden, gamla som inte kan leva ett drägligt liv på sin pension, människor med annan etnisk bakgrund än svensk, kvinnor, homosexuella etc etc.

De, vars val och möjlighter inte känner några gränser, håller hårt i rodret, men vi (den stora massan) måste göra det vi kan för våra medsystrar och bröder. Vi som har det lite bättre får stödja de som är sämre lottade. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något - en klyscha kanske, men alla (i alla fall alla som bor i ett land med vårt klimat) vet vad som sker när man rullar en snöboll i snön! Som socialpedagog, kvinna, mamma, maka, heterosexuell etc, vill jag ändå tro på att det aldrig är kört!

Även om mina valmöjligheter inte på långa vägar är obegränsade, måste jag ständigt påminna mig omatt i relation till så många andra har jag det mycket bra. Och det är just relationen mellan männsikor som gör att vi känner gemenskap eller ej. Om vi inte ger varandra tillåtelse att vara de vi är, förnekar vi både oss själva och Den Andre och segrationen ökar. Därför måste relationsarbetet sättas i det främre rummet och kanske det gamla bibelordet "Gör mot andra så som du vill att de ska göra mot dig" (eller kanske snarare "Gör mot andra så som du tror att de vill bli behandlade") passar som avslutning på dessa tankar.

Att vända blad...

När en tjock, god bok närmar sig sitt slut är det inte utan att man sörjer. Man har följt huvudpersonerna under många år, så oavsett hur karaktärerna har utvecklats känns det konstigt att det tar slut. Man vet att man aldrig får "träffa" dem igen. Att mista det som varit och det som man trodde skulle komma innebär en sorg - i alla fall för mig. Och där står jag idag - med en sorg över det som varit och inte utvecklats som jag trott och arbetat för. Ett tretton år långt kapitel lider mot sitt slut. Jag känner mig mer ensam än någonsin...