Bryt ihop och kom igen

Jag har inte skrivit så personligt här tidigare, men tänker bryta det nu. Så jag lyfter ett varningens finger åt er som kanske är känsliga mot denna typ av blogg. Ni bör lämna bloggen nu... Egentligen skriver jag detta mest för mig själv, kanske i självterapisyfte, men tar risken att det kan komma att läsas av en eller annan vilsen medmänniska.



I 19 års tid har jag mer eller mindre levt under psykisk press. Det där "mer" började för åtta år sedan. Att ha en son med neuropsykiatrisk funktionsnedsättning är mao icke en dans på rosor. Det är ju förstås ingen dans på rosor att vara den som har detta funktionshinder heller, men det är en annan historia som gör sig bäst av att berättas av någon annan.



Jag tänker inte gå in på detaljer, men dessa år har präglats av rymningar (som vid ett tillfälle varade i fem veckor när sonen var 14 år), test av droger och alkohol, många nätters letande i både när- och fjärrområde, konstant störd sömn eftersom jag tyckte mig höra honom komma hem med jämna och ojämna mellanrum. Oräkneliga samtal till Polisen om "försvunnen son" (dessa samtal i sig var fruktansvärda eftersom bemötandet ofta var riktigt illa), många samtal från Polisen, oräkneliga samtal till och besök hos socialtjänsten osv. osv.



Någonstans mitt i allt detta flyttade min yngsta dotter hem igen efter att ha bott hos sin pappa i fyra år. Denna flytt föregicks av fyra års kämpande och lidande... Men eftersom pappan inte klarade av att hon ville bo hos mig och vi fick rätt i rätten, sa han upp bekantskapen med sitt barn... Detta fick ju givetvis mycket stora konsekvenser. Inte heller här tänker jag gå in på detaljer, men det resulterade i att hon började få problem i skolan, fick ångestattacker (vilket i sin tur ledde till att hon skadade sig själv fysiskt), år av depression med otaliga besök på BUP och hos socialtjänsten, utsmygningar på nätterna med stulen alkohol, mm. mm. När adrenalinet ändå var på topp påbörjade jag en 3,5 årig högskoleutbildning som jag på något oförklarligt vis slutförde med gott resultat. Jag har varit en stark och "duktig" mamma/människa.



Sonen har vandrat från LVU, sedan SoL och LVM till att nu slussats ut till ett familjehem och det börjar ordna upp sig riktigt bra för honom. Inom en snar framtid flyttar han till egen lägenhet.

Det har också lugnat ner sig med dottern - även om vi har lång väg kvar att gå.



Nu borde jag ju äntligen kunna slappna av och njuta av livet - eller??? Nej nu har jag blivit varse hur överbelastad jag egentligen är: jag har tappat en hel del hår och av det som är kvar är mycket grått, jag har ingen ork till någonting (har tappat gnistan liksom), någon gång ibland känner jag av något som förmodligen skulle kunna vara ångest (i mild form dock, men icke att för ty) osv. osv. Vid det minsta som påminner om tidigare situationer sätter nu min reptilhjärna igång direkt och jag får "panik" (kanske inte i ordets rätta bemärkelse, men ändå). Jag känner mig inte alls lika stark och "duktig" nu som när det var som värst...
Som en parentes kan man ju fundera på hur jag har klarat av att arbeta heltid i ett yrke där jag använder mig själv som redskap, men att få gå till jobbet har varit min räddning.

Jag känner att jag håller ihop mig med sköra trådar och tänker: När ska jag falla samman? Jag tror jag måste göra det förr eller senare för att kunna gå vidare. Det är bara inte riktigt läge för det än. Jag får vänta tills yngsta flyttar hemifrån (eller iaf kan stå på egna ben). Under tiden håller jag garden uppe - vad annat kan man göra?