Homo Sapiens
Nattens timmar känns oändligt långa, men ändå för få. Tankarna flyter fram och ihop.
Hur ska man få någon reda i allt när man simmar mellan torra land och djupa hav?
Ena stunden är man ett med sanningen, andra har man tappat bort sig i den djupa skogens dimmor.
I månens sken är jag både stark och stolt, ensam och utlämnad – allt i en salig röra.
Var går gränsen för Mitt Väsen och var tar Det Andra vid? Vad är Det Andra – det som oförhappandes smyger fram när jag minst anar det? Det som sätter sig på mitt bröst och gör det tungt att andas. Det där Andra, som inte är Jag, visar sitt fula tryne när jag minst anar det, men kanske är jag ändå redo? Om jag inte vore beredd hade jag annars kunnat befinna mig här och nu? Fortfarande upprättstående – som en Homo Sapiens...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Tänkvärda tankar om natt o dag...men kanske är det som med jin o yang... Båda måste finnas.
SvaraRaderaSent ska syndarn´ vakna... Det var ju väldigt länge sedan du skrev i min blogg och ännu längre sedan jag gjorde inlägget. När jag skrev det (och det är fortfarande aktuellt) tänkte jag på hur livet gestaltar sig i det stora hela - dag som natt. Men för mig funkar natten bäst för att få tankar i ord. Nattens sken och tystnad öppnar mitt inre för en dialog med åtminstone mig själv...
SvaraRadera