Nyårsbrus...

Idag var mitt yngsta barn hemma på en blixtvisit... Hon verkade ovanligt tillfreds och glad och vi skildes med ett hjärtligt "jag älskar dig". Vi hamnade senare i ett samtal via Internet om livsåskådning bl.a. och jag berättade om min syn på det.

Jag förnekar inte den Gud bibeln talar om, men jag har svårt att förlika med mig "honom" och skrifterna därom. Jag tror på att vi är på jorden av någon anledning. Livet här på jorden är en skola - vi ska lära oss att bli fullkomliga människor. Givetvis kan man diskutera vad som menas med fullkomlig, men jag tror att vi alla i djupet vet på ett ungefär i alla fall vad som avses. Efter vår fysiska död summerar vi vad vi uppnått och föds igen tills vi blir en del av fullkomligheten.

Jag började denna livsbana med att vara mamma till min egen mamma och avlöste det tidigt med att sätta egna barn till världen. Jag har inte haft den förebild och spegel man behöver för att växa som människa och sedermera mamma. Jag har hela tiden fått pröva mig fram och har gjort en mängd misstag och gör fortfarande - annars vore jag väl knappast människa. Jag har haft en mammaroll i många många år. Mitt yngsta barn testar sina egna vingar å det bestämdaste i dagsläget och jag försöker överleva och håller på att förlikas med en ny fas i mitt liv.

Jag brukar säga att en människa gör så gott hon kan, annars hade hon gjort mer/annat och det tror jag är sant så tillvida att man befinner sig på sin utvecklingsnivå just när man är där. Ansträngningen måste vara att vi försöker göra bättre - hela tiden! Men för att göra bättre behöver vi spegla oss i andra människor och då är det ju avgörande med vilka vi omger oss med.
Även om vi kan välja vilka vi umgås med under vårt jordeliv kan vi ju till synes inte välja (inte i denna fysiska värld i alla fall) vår födslofamilj. Vi har fått den familj vi behöver för att utvecklas! Där jag befinner mig just nu är utmaningen att verkligen lyssna på och ta lärdom av mina barn. Att inse att jag har kunskap om en hel del mer än vad de har, men att de samtidigt har en hel del att lära mig!

Jag har strävat efter att vara en så bra förälder att "ingen" skulle kunna ha något att klaga på. Jag har känt att min strävan inte alltid varit så konstruktiv, men jag har gjort det jag trott att samhället förväntat sig av mig - även då det har gått emot min magkänsla. Eftersom jag inte har haft någon förebild att spegla mig i har jag på vingliga ben följt lagar och regler. Jag har lyssnat på de som har socialtjänstlagen på sitt bord och därmed den sociala makten Någon gång har jag fått vägledning, men ofta har jag känt mig kränkt både när det gäller mig själv och mina barn. Nu mer har jag börjat lyssna noggrannare på mitt inre och kan faktiskt säga ifrån när någon inkräktar på min person och min kunskap som förälder.

Jag har fått släppa mer än jag önskar när det gäller insynen i mina barns liv, men å andra sidan... En av mina döttrar sa till mig en gång när jag var väldigt orolig för något av mina andra barn: "Hälften av det du oroar dig för kommer aldrig att ske, den andra hälften händer ändå...". Det brukar hjälpa mig att tänka på det - ibland iaf.... Å ena sidan längtar jag efter friheten att vara bara Jag, men å andra sidan så vad annat kan Jag än att vara mor???